Jag har blivit irriterad igen och jag gillar inte att ha en speciell källa att irritera mig på för då blir det mentalt dödstraff. Jag avskyr att behöva ta hänsyn till andra personer, och jag hatar att andra inte tar hänsyn till mig på samma förnuftiga sätt som jag tvingar mig själv att göra då och då.

Livet blir så störande emellanåt. Men idag har det hänt bra saker också, jag har ätit falafel med Isabell bland annat. Blivit förvånansvärt solbränd, på axlarna åtminstone. Sen har jag gjort en uppgift i skolan, det var en framgång, även om jag velat göra något annat. Sen har jag börjat få bekantskaper på Haket.com, vilket är trevligt. När nytt folk intresserar sig blir man ju alltid glad liksom.

Fryser som en skållad katt, och lider rent allmänt av all press och panik som trycker på sinnet. Det fungerar, så länge jag kan dra mig själv i rätt riktning. Om det inte fungerar ligger jag på mitt rum och luktar på rökelse och dagdrömmer om att lyncha halva världen.

Blir så glad.
Egentligen.
Det är hemskt konstigt, och jag förstår inte själv. Vi får se, jag vill utveckla utveckla utveckla. Människor är häftiga, men jag har inte tid för dem just nu.

I'm not going down on my knees
Begging you to adore me
Can you see it's misery
And torture for me
When I'm missunderstood
Try as hard as you can
I've tried the hardest I could
To make you see
How important it is for me

Dessutom (..?) har jag missat Fråga Olle, som jag tycker så mycket så mycket så mycket om. Han är också min vän, precis som internetet.

Jag hatar hatar hatar när jag skrivit något här som jag är nöjd med, så ska man kolla upp en länk som bara måste dyka upp i samma fönster! Jag hatar internetet!!! Nej det är min vän, men ändå, fy fan vad jobbigt det är.

Jag skrev något i stil med att jag blev så kvävd av allt jag måste göra att jag struntade i alltihop (smart......) och gick ut och sprang i tjugo minuter frivilligt för första gången i mitt liv. Det var förvånansvärt stresslösande, befriande på så många sätt och vis. Kom hem för en halvtimme sedan och duschade. Den skönaste duschen sedan nittitalet. Det enda som kunnat fullända min kväll nu hade varit sex. Bra, ansvarslöst, tanklöst, passionerat, hederligt sex. Det får jag väl försöka lösa, om jag inte somnar helt plötsligt.

Det är ovant att inte kunna glida ifrån den ena räkmackan till den andra längre. Ribban på mina prestationer har höjts något otroligt de senaste året, vilket är en chock för mig. Att behöva anstränga mig för att komma ifrån punkt A till punkt B. Mina räkmackesurfdagar är räknade, och jag måste snart växa upp på allvar. Dags att sluta ha roligt, sluta söka livet. Nu ska man bara leva det och krysta ut det folk vill ha av en.

Jag kommer misslyckas med det. I choose not to choose life.
Det är inget som jag bryr mig om. Om jag får lungcancer när jag är 50 år så accepterar jag det, och tar livet av mig, för det är så jag vill ha det. Jag vill inte leva för att "genomgå en enorm själslig förändring" eller "klara mig över ett av livets hinder". Jag vill inte veta vad som finns efter the big five-o. Det skiter jag i. Mitt liv, mina regler. Jag kräver dödshjälp!!!

Folk tar så allvarligt på livet.
Det kommer fler.

Jag vill inte skriva mer om KNAAAAAAAAAAAAAAAAARK!!!

Mexico Mexico, åh ja.
Så trött och förvirrad, förbannad.
Men jätteglad. Stressad. Instabil. Full.
Sakna sakna sakna sakna älska sakna tappa.
Knark.
24G KANSKE MINDRE men det beror på
vad vill du mig nu älskade vännen gå.

Biljetterna är haaaer nuuuu ROCK AM RING
fettfettfett
Resa i buss 10.00 - 01.20 tror jag det var
...yay

Jag skriver lite till, för jag har verkligen energi men inget vettigt utlopp för den. Är så glad, så mycket ord som dyker upp. Panik, det är återkommande. Panikglad, panikpigg, panikpank, panikprata, panikallt. Men det är bra. Jag önskar att det fanns någon här, eller i telefon, som jag hade kunnat prata med om livet, och dess ups and downs hela jävla tiden.

Som Sassa och jag gjorde jämt. Även om vi alltid blev mer eller mindre deprimerade så fort någon öppnade käften så var det värt det för sällskapet. Eller vi blev nog inte deprimerade egentligen, det var vi ju redan ifrån början. Men öppna anstalter och sånt är aldrig speciellt trevligt eller humörhöjande.

Hur, varför? Vad händer i mitt liv - egentligen? På allvar? Det som betyder något är att jag håller kvar mina nära, bättre än förr, och nu så gott jag kan. Faktiskt så är det väldigt mycket mer viktigt än jag orkar berätta. Mer, ja... Jag vet inte, jag har klarare för mig vad jag tycker om saker och ting och jag har roligare och jag har mindre öppen ångest. Visst finns det massa sånt under ytan men det kommer ut när jag säger att det får det.

Antagligen är jag inte i stånd till att skriva något som har med mitt mående att göra nu, det bara blir ju så ibland när man är så flummig som jag och man knarkar rökelse ifrån Indien och tackar Nalle för att man fått den. 

Nu har jag druckit grönt te igen, femton koppar om dagen har jag hört är nyttigt. Är sugen på att åka en jättelång bussresa som jag kan sova på. Det har jag nog tid med när vi åker till ROCK AM RING! Camp Moodkill. Jag vill nu!!!

I can see I can see I'm going blind.
Self control breaks down

Om man bara orkat gå en mil nu. Det hade jag gjort för människans skull. För att jag vill, för att jag älskar och saknar och behöver mer än jag kan beskriva. Otroligt skönt att veta, känna, ha och få bekräftat att... helvete det går ju mellan två verkliga människor. Det är verklighet.

Du är en av människorna, kanske den viktigaste som aldrig får förändras oavsett vad som händer. Du måste fortsätta vara så underbar, så unik och så vacker som du är och bara du kan vara för mig. Du är för perfekt för att få förändras. Du är så fin att du får mig att må dåligt för att jag aldrig kommer kunna visa för dig hur mycket du betyder, du är så vacker att jag inte vill leva mer för att jag inte kan vara som du.

Herregud jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig, men förväntningarna känns lite väl höga. Jag är inte perfekt, jag strävar inte efter det och dras inte till det. Hur hände det här, vad ska man göra när man hittar en människa som driver en till vansinne på både bra och dåliga sätt?

Är det kärlek, att hata varandra för att den andra parten aldrig kommer att förstå hur mycket kraft och energi man lägger bara i att älska personen? Jag tror att det är kärlek som dödar. Det är en stor risk att det är så åtminstone, jag vet inte. Hatkärlek, det är så vackert. Jag älskar dig så mycket, det gör så ont i själen för du förstår inte och jag förstår inte men jag är så lycklig över att du lever. Det är så vacker och behövligt, och så känslosprängt och så... oförståndigt.

Jag är så nöjd och jag känner mig så kär, för jag fryser, är hungrig, verkar nyvaken, har gåshud och kan inte definiera tankar. Det påminner om att vara kär och det är roligt.

Skrivit massa dikter nu, jag vet inte var de kommer ifrån. Jag fick en jättesnäll kommentar som ser ut såhär: Asså det är ju bra. det är något med hur du väljer orden som får dom att kännas.. liksom inte bara rinna av på utsidan som så många andra bokstäver brukar göra.. fan du är bra.

Det gjorde mig galet glad så jag skrev lite till, men sen märkte jag att allt bara handlade om en person, så att det fungerade inte helt enkelt. Men jag saknar saknar saknar saknar och det bästa är att jag saknar någon sjukt mycket utan att det är en död person.

Lyssnar på Depeche, och blir ännu mer saknadsfylld, snart gäller det - rökelse, och jag ska meditera lite i min ensamhet. Så skönt, att må så euforiskt fint. Jag mår snyggt, kan man säga så?

Jag ska sluta försöka definiera mitt mående. Idag har det varit på alla håll och alla känslor måste ha gåtts igenom nu. men det känns otroligt. Levande. Men imorgon börjar helvetet igen. Helvetet och jag, tio över åtta nästan varje dag, vad annars gör mig svag. Rimrimrimrim.

Hejdå nu.

Vilka flashbacks jag har fått idag eller? Sms har jag fått, ifrån en massa olika, gamla bekantskaper. Någon som jag uppenbarligen träffade igår ringde mig och tyckte att vi skulle ses idag. Han bor visst i Göteborg, och jag hade visst påstått att jag bor där också. Fylleönsketänkande skulle jag tro. Så mycket saker som kan inträffa på så kort tid. Imponerande, påfrestande, roligt och spännande.

Min töjning har snart läkt ordentligt, det är inte fel. Men det kliar satan, vilket skapar mycket problem eftersom jag aldrig kan låta bli. Då blir örsnibben blå eller röd och lyser i mörkret ungefär. Min flesh tunnel är så snygg...

Det hade varit så skönt att bara slippa göra allting. Jag har försökt med den tekniken länge och märkt att den inte fungerar, men när man glömmer alla måsten så finns det inget bättre. Jag måste inte ta allt ansvar jag inte vill ha.